Artist: Abidaz
Album: Respektera Hungern
Skivetikett: Soblue Music
Betyg: 8.9 / 10
På något sätt hamnade jag ensam hemma med mina katter i Biskopsgården med ett av Sveriges bästa hiphopalbum genom tiderna, ja ni vet de Zlatan laddat med inför EM? Sitter ensam hemma vid datorn, skriver och lyssnar på fet hiphop, under midsommar. En känsla av ensamhet sveper över mig, en kall midsommarnattkvälls vind blåser in till oss från balkongen. I tidningen väljer man åter igen att svartmåla mitt område, medan familjer från alla världens hörn bjuder in till grill. Höjer volymen på ”Backspegeln”, albumets ”Juicy”, så basen gungar ut över gården. Tillbakalutad, ciggen tänd, folkisen ljummen, tänker jag på gamla minnen. Astrid Lindgrens citat om livets mening dyker upp i mitt flöde: ”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?”
Abiel ”Abidaz” Jonatan Ghebrehiwet och Astrid Lindgren har mycket gemensamt: stor kärlek till berättandets konst, stora röster, ovilja till rampljuset, dess pompa, ståt och narcissism, och stora hjärnor och hjärtan att reflektera med. För familjefadern Abidaz är livet kort och album släpps mer för att mätta hungern än att briljera: ”vad gör man när man spelat in fjorton låtar med producenten Stress och alla är singlar och har en familj att försörja?”
Han släppte sitt debutalbum som soloartist In & Ut 2013. Det var tänkt att bli in och ut ur svenska hiphopscenen, ett första och sista stort släpp som lämnar spår efter sig i generationer. För min del är albumet top 3 bästa någonsin från Sverige och jag tror Sverige håller med mig: priser på priser (P3 Guld, Grammis, Kingsize och alla andra pokaler av vikt) och applåder på applåder. För mig var det en större återtändning än Kartellens debut. Abidaz kunde sätta stopp där, för toppen var nådd. Här kunde Sveriges egen Notorious B.I.G lämnat i sitt esse men en gång kreativ, alltid kreativ och nya texter växte fram.
I och med redan vunnen storhet har nya skivan Respektera Hungern (som släpps via SoBlue music) stor räckvidd från start. Skivan med dess 14 spår + bonus har en garanterad hotspot i listan över årets bästa album. Hur den släpps skiljer Abidaz strategi från andra storheter inom det kommersiella gamet, istället för lite i taget-metoden som Respect My Hustle och Redline använder för att bygga hajp kör han sin egen grej och släpper allt på en gång enligt devisen ”mycke verkstad, lite prat”, hijackar midsommar, mitt i Brexit-debaklet. Utan något större mediemaskineri bakom släppet, lite bilder och videos i sociala medier, känns det som att detta drag är ett sätt att släppa ett kommersiellt hiphopalbum via underjorden. Men är det en medveten PR-strategi? Det verkar snarare vara konsekvensen av stor självtillit: han vet att fansen är där ute och väntar, och att en hel del av oss kommer att prioritera ett dopp ner i djupet av albumet snarare än i sjön.
”Om alla andra i genren gör svensk hiphop gör jag något annat, jag gör svensk rap”, säger han till Gaffa innan debuten, och på en av utstickarna på Respektera Hungern ”Lågfart” rappar han ”Åker lyssnar på skivan / och tänker på hur jag och andra rapparna är inte ens lika”. Unikheten går som ett tema genom låtar och intervjuer, och på nämnda låt är den tydlig: det är text utan styling och tekniskt bravur, en lugn, rökig och filosofisk storebror till Erik Lundins pärla ”Araba”, som också handlar om att beckna i bil. Istället känsla av high speed biljakt åker vi bil som en metafor för livet. ”Ni tror jag rappar, ja berättar bara allt om livet”, berättar Abidaz i titelspåret ”Respektera Hungern” och det blir ett statement över hans stil. Den tekniska finessen när berättelsen går upp i varv, och det gör den många gånger på nya skivan, blir bara en liten oansträngd blinkning, som till exempel i megahiten från debuten ”Röd Blå Grön”, ett ”youknowhatimsayin?” i förbifarten, av en guru som hellre berättar ärligt om vägen än att dazzla sin skara följare.
För Abidaz är rap berättelse och berättelsen på Respektera Hungern sätter igång som romaner av stora författare. Inledningsspåret ”E.C 3” är ett klassiskt statement till scenen, bollen sparkas ut på plan. Abidaz och favoriterna C.U.P, Chapee och DJ Noize kör igång ett krigslarm arrangerat av producenten Stress. Det ekar genom tunnelbanor och tomma sportarenor och gårdar, och följer dem genom en disorienterande och vild jakt, där Stockholms arkitektur redesignas, grafitti förfinar, och rappare utmanas. Det är ett 90s golden era beat med scratching, dissonanta pianon och hårt trummande. Extasen inleds med en sönderchoppad indisk sångerska och i 3 minuter kokar svensk hiphop som när Ayo släppte Föder NåT Nytt.
Titelspåret ”Respektera Hungern” med Cherrie på refräng är mäktig Carmina Burana-trap, producenten Stress komponerar den svenska hungerns stridsmarsch, ”Vi har rätten att ta saker som vi tar ibland / precis som ni tog saker uti Afrika”, en sylvass kritik till ett samhälle som svälter andra samhällen, och ger smulor tillbaka, och en exposé över vad den sociala, ekonomiska och fysiska hungern gör med människor. Stress förvandlar Cherries röst till ett Burial-spöke mot vad vi tror är slutet på låten, men gör en To Pimp A Butterfly-manöver och avslutar istället med en helt enastående hybrid mellan Eritreansk folkmusik och dubstep.
”Johannes Brahms”, ett mästerspel i den retoriska figuren anafor (använda samma fras i början av flera meningar) och lek på orden alla / allah. ”Ghettofåglar” är golarnas theme song, spåret med mest puns på hela albumet. Ett kvittrande Rite Of Spring-beat, glimten i ögat och rap full av ordlekar. ”Bara Min Mamma”, en vacker hyllning till Abidaz mamma med Khaliffa på refräng: ”du har alltid varit en black queen”. ”Gangster”, en antigangster-låt tillsammans med ”gangstarapparen” Sebastian Stakset. ”Ögonsten”, en kärlekslåt med många vändningar, särskilt slutet som förvandlar den till en helt ny låt. ”G.O.N.A.T.T”, där Chapee och R’n’B-sångerskan Jamilla tar över scenen.
Albumet håller tematisk enhet: riff, fraser, väver samman låtar i ett vackert oförutsägbart mönster. Mönstret går fint ihop med föregångaren, och nya albumets sorgekväde ”Dogm” vävs ihop med favoriten från debuten ”Benägen”, både känslomässigt och textuellt. Från individuell sorg till ortens sorg, i en lång emotionell och naken rap, där beaten väntar bakom hörnet i hela två minuter, en ovanligt lång och extraordinärt fin beat drop om skotthål i betongen, drogmissbruk och gråtande mödrar, en misär som går i cirklar.
Jag brukar skriva upp styrkor och svagheter låt till låt när jag recenserar, men i detta fallet kan jag bara skriva in refrängerna bland svagheterna, en sak som inte är särskilt ovanligt på hiphopalbum. Allt annat är styrka. Flera år av svensk hiphop i framkant, sammanfattat och slungat ut i rymden av en av de bästa i landet. Jag vet inte om detta är det bästa svenska hiphopalbumet någonsin, men jag vet att det är en stark contender. För min del börjar en ny tradition av att lyssna på rap och reflektera över livet på midsommar, kan undra hur många som anammar?
Bojan Buntic
Lyssna via spotify.
